Hopprädsla är det många som lider av. Vissa mer, andra mindre.

Jag är en av dem som älskar att hoppa, det är något utav det roligaste jag vet ! Sålänge det håller sig runt 1m som högst. Blir det högre så börjar jag tänka alldeles för mycket innan hindret, rattar och håller på och bara minskar våra chanser att ta oss över hindret på ett bra sätt.

Men jag är inte rädd för höjden egentligen. Jag är rädd för vad som händer om jag lägger hästen fel. Att flyga av rätt i ett hinder eller krascha med hästen i ett hinder. Det har hänt mer än en gång och det gör ju inte saken bättre.
Så egentligen skulle jag kunna bota min rädsla genom att träna upp mitt öga. Tyvärr så har jag ganska svårt för det. Och just nu är det omöjligt eftersom jag inte tränar för någon och nästan aldrig hoppar eftersom jag inte har någonstans att hoppa. 

Mina hopperfarenheter genom åren:

Jag har nog alltid haft hopprädslan längst inne i mig. När jag red min C-ponny Ellen var jag inte så hopprädd, jag var lite för "ung och dum" för det. Henne hoppade jag enstaka 1.30 hinder på och det är ganska bra gjort med tanke på att hon var 133,5 cm i mankhöjd !

Men sen gick det utför. Jag fick min D-ponny som hoppade som en gud hemma och på framhoppningen men så fort vi kom in på banan så stannade vi ut oss. Hon växte bara fast och hade ingen framåtbjudning alls. Och jag tror att det var då min hopprädsla tog fart. Att veta att hästen kan stanna helt plötsligt tycker i alla fall jag är läskigt och då slutade jag rida innan hindren och allt bara blev ännu värre.

Sen fick jag Sunnie och hon och jag hade starka band mellan oss (i och med att jag red in henne) innan vi började hoppa så då kände jag mig lite mer säker. Allt gick bra, hon hade aldrig stannat och bjöd ärligt på alla hinder. Vi hade börjat träna för Anna Emanuelsson och allt kändes jättebra så vi började hoppa banor på 1m.

En träning höjde Anna upp till 1.10 och jag blev lite osäker. Så högt hade jag aldrig hoppat på en storhäst och jag kände mig inte alls säker på det. Men så kom jag och tänka på att Anna aldrig skulle höjt upp om hon inte trodde att vi var redo så jag sköt undan mina tankar och red mot hindret. Vi kom perfekt och ändå så tvärnitade Sunnie från ingenstans.



Det sänkte mitt självförtroende något enormt. Jag var ju helt säker på att Sunnie aldrig stannade på något och så gjorde hon det helt plötsligt.
Några träningar senare testade vi att hoppa 1.10 igen och denna gången gick det super. Och vilken känsla jag hade då ! Att jag faktiskt vågade.

Det gick bra för mig och Sunnie på tävlingarna då och träningarna gick bara bättre och bättre. En träning hoppade vi två serier med en oxer på slutet på båda som låg på 1.30. Gissa om mitt hjärta bankade när jag hade hoppat dem ! Men jag gjorde det inte bara en gång utan tre och då var jag stolt.



Min sits blir så ful när vi hoppar lite högre :S

Efter det gick det bara bättre och bättre. Jag var helt säker på Sunnie och mig själv och jag funderade på att debutera 1.10 på en tävling. Tyvärr så blev det inte av och innan jag hann reagera hade jag tagit studenten och hade inte längre någon tränare.
Och ni vet ju hur det har gått för mig på tävlingarna den här sommaren:
Jag bara sitter och håller i Sunnie mot hindren så att vi kommer helt fel. Helt otroligt att Sunnie fortfarande hoppar.

Mitt självförtroende är nästan på noll igen och nu skulle jag aldrig klara av att debutera 1.10. Jag skulle tycka att 1m var högt. Men det är ju också lite så det funkar; hoppar du inte på ett tag blir du ovan och tycker eventuellt att det är högre än vad det egentligen är.

Jag får helt enkelt försöka att träna bort min rädsla till sommaren igen.