Framhoppningen är, för de flesta, en väldigt stressig och ångestfylld del av tävlingen, så även för mig. 



Framhoppning i Lilla Edet.



Framhoppning i Essunga.


Det är alltid trångt och alldeles för många ekipage inne på framhoppningen samtidigt. Många ryttare har inte koll på vilka regler som gäller och de flesta sitter ändå och kollar ner i hästens man och har inte koll på något annat än sin egen häst. Jag vet inte hur många gånger jag har fått styra undan pga en ouppmärksam ryttare.  

Det står alltid tillhörande personer i mitten av framhoppningen som är där för att hjälpa till att höja, sänka och lägga upp bommar. Dessa personer lyckas ofta ställa sig framför och bakom hinder som du är påväg och hoppa och de är så koncentrerade på "sitt" ekipage så de hör inte när du ropar "hoppning". 


Under en period så kände jag av stressen inne på framhoppningen väldigt mycket och självklart kände Sunnie det med en gång. Det resulterade i flera stopp på oxern, som för övrigt alltid känns större inne på framhoppningen. Då blev jag ännu mer stressad och flera gånger har jag fått gå in på banan utan att ha kommit över oxern på framhoppningen och med en dålig känsla. 



Stopp på framhoppning i Essunga.


Efter 2 tävlingar insåg jag att jag bara förstörde för mig och Sunnie när jag red mot oxern och fick ett stopp. Då började jag med en ny taktik som jag rekomenderar till alla som har problem med oxern på framhoppningen:


Jag hoppade lilla några gånger. Sen tog jag så många språng på räcket som jag behövde, oftast var det bara 1-2 språng. Och sen så sänkte jag oxern så den låg på kanske 60 cm och hoppade den 1-2 gånger innan jag gick in på banan. Jag hoppade alltså inte oxern på den höjden som jag tävlade i. 



Framhoppning på oxer.


Vissa tycker det är idiotiskt att inte hoppa fram på den höjden som man ska tävla. Jag själv tycker att det är onödigt att bråka med hästen på framhoppningen då det redan är ett så stressat moment. Dessutom, det som inte funkar på framhoppningen hinner du inte ändra på innan du ska in på banan ändå så du får helt enkelt göra det bästa utav situationen. 

Detta funkade för mig och Sunnie och jag gör det fortfarande på varje tävling. Jag vet ju redan att det inte är höjden hon har problem med utan hon känner bara av min osäkerhet. Genom att hoppa oxern lite lägre så känner jag mig fortfarande säker och så kommer vi in på banan med en bra känsla. Och väl inne på banan har vi inga problem, förutom att jag klantar till mig ibland men Sunnie går som en klocka !



Det går inte bara dåligt på framhoppningen.



Känner ni igen er ? Vad tycker ni om framhoppningar och har ni något speciellt tips för att klara av stressen ? Eller känner ni kanske ingen stress alls inne på framhoppningen ?

Dela med er av era tankar ! :)