Anledningen till att det vart så tyst här på bloggen idag är för att jag och Tompa har vart på Karins begravning.

Det var det värsta jag gjort i hela mitt liv men ändå ångrar jag det inte en sekund.


Jag trodde att jag på hennes begravning äntligen skulle förstå att det är sant och att det inte bara är en hemsk mardröm. Men när vi satt i bilen på väg till församlingshemmet och minnesstunden efter begravningen så väntade jag mig ändå att Karin skulle vara där och hälsa alla välkomna.

Det går fortfarande inte att förstå. Att någon så sprudlande glad (eller förbannad, det var antingen eller) och full av liv kan vara borta. 


Idag på begravningen så såg man hur många vänner Karin hade. Det var verkligen fullt i kyrkan, trots att många stannade hemma för att de inte klarade av att komma dit. 

Hela begravningen gick också i rosa, Karins favoritfärg. Många hade dessutom någon rosa detalj på sin annars svarta klädsel. 


Jag vet inte vad mer jag ska skriva. Just nu känner jag mig bara helt tom inombords.





Karin och jag på julshowen i 1an.