Idag är det en vecka kvar till Sunnie ska på återbesök på Husaby. 

En vecka till jag får reda på hennes framtid, vår framtid. Kommer hon ha ont ? Kunna ridas ? Tränas ? Hoppas ? Tävlas ? Jag vet absolut ingenting just nu och den här månaden har utan tvekan vart den längsta månaden i mitt liv. 

Jag hoppas på bra nyheter. Däremot vågar jag inte hoppas på att hon kommer kunna hoppa och tävla i hoppning igen. Jag blir glad bara hon går att ridas utan att få ont.