Vi red bort till padocken för att få ut så mycket som möjligt av passet.

 

I traven var hon först lite loj och hade inte så bra framåtbjudning. Jag red många tempoväxlingar för att få henne att kvickna till men hon var fortfarande inte med på noterna. Då fortsatte jag i galoppen och försökte väcka henne genom att öka kraftigt på långsidorna och efter det blev hon mer engagerad.

 

Tyvärr så gick det inte så bra i galoppen. Sunnie la hela sin kroppsvikt i min hand, längde jag tyglarna lite så sänkte hon sig så det var ju inte så att hon protesterade. Det kändes nästan som hon inte orkade bära sig, vilket inte brukar vara något som helst problem när jag rider henne i en normal form annars. Vi kämpade på med galoppen ett bra tag i hopp om att hon skulle bli lättare och jag gjorde många övergångar till skritt och kraftiga samlingar för att få henne ännu mer på bakbenen men det var liksom inte det som var problemet. 

Tillslut så gav jag upp för dagen och travade och skrittade av henne i låg form och då var hon superfin.

 

Jag gillar inte känslan av att inte reda ut ett ridpass och nu när hon har vart så fin sen igångsättningen så känns bakslagen ännu större. Men, imorgon ska hon bara skrittas ut och sen på onsdag prövar vi på nytt igen, på grusvägen denna gången för att se om det gör någon skillnad.