Husabybesök igen

Om gårdagen nudå. Usch, jag känner mig så illa till mods över allt det här..
 
Vi kom fram till Husaby och fick börja med ett ridprov med en gång. I vänster varv tyckte veterinären Torunn att hon såg jättefin ut och att hon använde vänster bak riktigt bra. En jättebra nyhet och jag kände verkligen hur fin hon kändes med sin luftiga och stora trav.
Men i högervarvet däremot var hennes högra bakben sämre än innan. Där har hon aldrig vart riktigt halt innan, knappt ens vid böjprov, men det var hon nu och det kändes en ganska stor skillnad i traven i det varvet också. 
 
Vi böjde henne högt och lågt på höger bakben och där hon kanske har varit 0.5 gradigt halt innan var hon nu 2 gradigt halt vid det höga böjprovet.
T la en bedövning i glidleden i hasen och efter en halvtimmes väntan red vi igen. Nu var hon bättre, nästan helt bra, även vid böjprov. För att se om hon blivit så mycket bättre i vänster som vi trodde så böjde vi högt där också och det var inte mycket hon var oren längre. Där hon tidigare vart 4 gradigt halt, det är ändå ganska otroligt. Men antagligen så hade hon bara avlastat sitt högra bakben och därför blivit halt på vänster, antagligen satt grunden i höger bakben där hon har mest förändringar i hasen enligt rötgenbilderna.
För att vara helt på den säkra sidan så ultraljudade dom båda gaffelbanden och kom överrens om att det inte sitter där.
 
Så nu är hon behandlad i glidleden på höger bakben för andra gången. 
T har nu beordrat vila med promenader om det behövs och i januari ska jag skritta igång henne igen. I slutet av januari ska vi in på ännu ett återbesök och är hon inte bättre då så föreslog T triangelmärkning. Hon nämnde några andra behandlingsmetoder som att spruta in sprit i leden eller skrapa bort pålagringarna men det var inget hon rekomenderade då det är mycket smärtsamma metoder och har ändå inte bättre resultat än kortisonsprutorna som vi kör med. Självklart måste vi diskutera olika möjligheter innan jag bestämmer mig men dom är så otroligt duktiga på Husaby med många bra veterinärer som samarbetar så jag vet att dom inte ger upp förrän det verkligen är ett måste.
 
Nu har vi alltså nått gränsen på hur mycket man behandlar innan man faktiskt måste inse att det inte går mer. T har hela tiden vart positiv och sagt att jag inte ska deppa ihop över diagnosen spatt. Så när till och med hon säger att vi har fått ett stort bakslag och nämner triangelmärkning så känns det som att hoppet är så gott som borta.
Fast vem vet ? Vi kanske kommer tillbaka i slutet av januari och Sunnie är mycket bättre. Hon är ju trots allt en kämpe och har vart så duktig med allt detta hittills. Igår stog hon och sov när vi gjorde ultraljud, haha ! Så jag har inte gett upp helt än. Det finns fortfarande ett litet halmstrå som jag håller mig fast vid för glatta livet. 
Men nu när jag vet att det är nära ett beslut så skulle jag bara vilja pausa tiden eller helt enkelt hoppa över månaden januari. Januari kommer bli en tuff månad..
 
 
 
Vid framskrittningen i Husabys ridhus.
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Giesela

Åh vad tråkigt Emelie,
Jag tänkte på dig hela dagen i tisdags och hoppades så på att du skulle få ett positivt besked. Men som du säger, du får ge det lite mer tid och vänta och se. Jag förstår dock att du är besviken, ledsen och deppig över detta. Castan, min gamla häst var halt för länge sedan av en vrickning, det tog ca 6 månader att utreda var vrickningen satt och när de väl hittat var så var vrickningen nästan utläkt. Så ibland tar saker längre tid än man tror.

Svar: Ja, det känns ganska hopplöst just nu, särskillt när veterinärerna börjar ge upp. Men jag håller tummarna och hoppas på det bästa, som du säger så tar det ju oftast lång tid.
Emelie Svensson

2014-11-20 @ 18:16:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0