Det som igår var hysteriskt roligt känns idag ganska tungt och tråkigt. Jag menar, man kan ju inte låta bli att skratta lite när man hör att jag bröt handen vid uppsittningen, det är ju så klantigt det kan bli ! Men det är nog egentligen först nu som det slår mig att allt kommer bli så mycket krångligare dom här 3 veckorna. 

 

Jag kan inte rida som vanligt vilket leder till att arbetet med hästarna stannar upp ett tag. Jag har inte provat att köra bil än, går det ? Jag måste ha en plastpåse över armen så fort jag är ute och det är fuktigt. Gipset blev inte så bra gjort så det "vippar" redan lite vid fingrarna, kommer det påverka läkeprocessen ? Kommer jag få bestående men av detta ? Jag kan inte ens sätta upp mitt hår utan att det gör alldeles för ont.

 

Nej, jag får försöka hålla mig positiv så gott det går. Det som driver mig mest är längtan att få rida Sunnie igen, vilket jag hoppas kunna göra på onsdag eller torsdag beroende på vädret.

Idag ska Tompa cykla med henne så hon ändå får röra på sig och jag ska promenera med så gott det går. Resterande dagar innan jag kan sitta upp igen blir hon antingen cyklad med av Tompa eller så promenerar/springer jag med henne så gott jag orkar. Tanken är att jag ska hålla igång min uppåtgående kondition under dessa veckorna också så det passar ju bra :)