Jag är nog egentligen en väldigt nervös person över lag. Jag övertänker precis allt och kan bli nervös bara för att åka och träna. Om jag ska tävla så är jag oftast nervös redan flera dagar innan tävlingen och på tävlingsmorgonen och under bilresan till tävlingen så mår jag nästan psykiskt dåligt. 

 

Jag tror att jag sätter alldeles för stor press på mig själv och har alldeles för höga krav. Jag vill så otroligt mycket helt enkelt.

Ett exempel är när jag och Sunnie startade vår andra lokala 1.10 i Mariestad och rev sista hindret i grunden. Jag grät av ilska och besvikelse när jag skrittade av, trots att det var en superbra runda i övrigt. Men vi fick ingen placering.. 

 

Jag har frågat mig själv många gånger varför jag faktiskt fortsätter tävla. Jag skulle lika gärna kunna lägga ner det och bara rida och träna hemma. Mitt psyke skulle i alla fall må så mycket bättre, haha !

Men i söndags fick jag ett tydligt svar. Den där känslan när ryttaren innan mig rider i mål och jag tänker igenom banan en sista gång. När jag har fattat galopp och ska rida mot första hindret. Den känslan är oslagbar och bara så himla häftig ! Jag kom på mig själv med att le av glädje i svängen innan första hindret i söndags.

Eller varför inte känslan när man faktiskt hamnar på placering och får rida ärevarv. Eller egentligen bara att komma till tävlingen och få visa upp sina fina hästar. Oslagbart !

Det gör att jag trots allt orkar genomlida alla dagar av nervositet. För trots att jag är ett nervvrak på tävlingsmorgonen så älskar jag verkligen att tävla !