Jag hatar känslan av att känna mig gammal. Alltså verkligen. Fast samtidigt som jag känner mig gammal så känner jag mig också barnslig. Hur är det ens möjligt, undrar jag ?

 

Jag har haft åldersnoja ungefär sen jag fyllde 19. Kravet på att man vid 19 års ålder ska vara vuxen och veta precis vad man vill med sitt liv.

Vad vill jag bli när jag blir stor ? Varför valde jag inte en gymnasieutbildning där jag får jobb direkt efter studenten ? Varför tog jag inte gymnasiet på allvar ? Varför läste jag inte vidare direkt efter gymnasiet ? Nu borde jag snart skaffa barn innan jag blir för gammal. Varför har jag inte mer pengar på mitt sparkonto ?

 

Nu står jag här, snart 26 år gammal, utan att veta vad jag vill göra med mitt liv. Självklart har jag drömmar, som vilken person som helst, men dom drömmarna känns så långt bort. Och till och med i mina drömmar så känner jag mina begränsad.

 

För varje dag så växer sig min prestationsångest större. Jag tjänar alldeles för lite pengar. Jag gör inte tillräcklig nytta för samhället. Jag är för "tjock" för att jag ska vara nöjd med mig själv. Suck..

 

Det är då inte lätt att passa in i detta samhälle. Med alla krav och måsten. Vad hände med att bara leva livet och se vart det för mig ? Jag tror tyvärr att jag passerade det stadiet för länge sen och det stör mig något fruktansvärt.