I onsdags var Chills på sin första hoppträning för Sten. Det gick både bra och dåligt, haha !

 

När jag kom in med honom i ridhuset slog det mig att han har aldrig vart i ridhus med så många hästar förut. Nu var det ju både hästarna som tränade och hästarna som red fram, så sammanlagt 12 hästar i ridhuset samtidigt. Inget man tänker på med en van häst då ridhuset är stort men Chills tyckte det var väldigt spännande. Jag ledde honom runt några varv så han fick se sig omkring och slappna av lite innan jag satt upp. Han gick och sneglade på dom andra hästarna, taktade så fort någon kom i närheten men höll sig i skinnet. Tills gruppen innan oss var klara och vi började rida i hela ridhuset. Då gjorde han ett jämfotahopp rätt upp i luften från ingenstans, haha ! Mamma gick och hämtade ett stigläder jag kunde sätta runt hans hals som säkerhetsbälte. Han slappnade av och vande sig vid dom andra hästarna ganska fort och så började vi hoppa.

 

Första "övningen" var en galoppbom med två galoppsprång till ett räcke. Chills är inte så stort fan av bommar innan hinder, då måste han stanna och titta både på bommen och sen på hindret liksom. Samma på nästa övning, bom och ett språng till en oxer, måste inspekteras noga innan han kan hoppa. Över lag så stog han emot skänkeln en del denna träningen. Både av olydighet och för att han inte förstog varför han skulle lämna dom andra hästarna. Det är inte lätt att vara liten.

Han gjorde ett stopp på alla hinder innan han kunde hoppa men när vi sen satte ihop det till en liten bana på slutet så fick vi äntligen flyt. Vi kunde rulla i galopp och då hoppar han så mycket bättre. Dock kan han bli lite vinglig innan hinder och vid ett tillfälle där han vinglade och sen tog av stort så tappade jag stigbygeln, sen balansen och då sa Chills adjö. Jag blev lätt trampad på smalbenet och slog i huvudet rätt hårt. Jag har aldrig känt sådan smärta i huvudet tidigare och kunde inte röra mig utan satt kvar på marken med händerna runt huvudet. Tompa kom springande och lyfte mina armar ifall jag tappat andan men det var inte problemet. Däremot hyperventilerade jag, förmodligen av chocken, och började känna smärta i hela kroppen ganska fort. 

När jag samlat mig satt jag upp igen och hoppade två sista hinder och det gjorde Chills så himla bra ! Han hade äntligen framåtbjudning och jag fick avsluta med en riktigt bra känsla. Mina förhoppningar är att vi kanske kan hitta den känslan lite snabbare nästa träning 😊 

 

Det konstiga med chock är att man känner liksom inte när den släpper. För mig släppte den när jag var hemma och klar i stallet och skulle köra ut hösilage i hagen. Då började jag gråta och hyperventilerade igen. 

 

Jag är både nöjd och besviken över vår första hoppträning. Ibland skiner han till och då känns allt så himla lätt. Ja, förutom att han hoppar mig ur sadeln i varje språng då, men det är ju ett lyxproblem. Men det är många jobbiga stunder där i mellan. Än så länge saknar Chills det där hindersuget jag är ute efter i en häst. När han är framme för skänkeln tar han sig över hur vi än kommer på ett hinder och det är tacksamt. Men han söker inte efter hindren själv utan jag måste hela tiden parera och övertyga honom. Det kommer släppa med mer hoppning så det är jag inte orolig över. Det hade dock underlättat om det fanns där naturligt.

 

Här kommer lite blandade printscreenar från film: