Nu har det gått drygt en vecka sen hela mitt liv och mitt hjärta slets isär. Det som från början kändes omöjligt börjar långsamt smyga mot en vardag. Det värsta är att somna själv, jag skulle ljuga om jag säger att jag inte tänkt tanken på att ringa hem någon som bara kan hålla om mig så jag somnar. Men tyvärr så funkar ju livet inte så.

Jag har slutat gråta tills jag somnar. Gråter inte heller direkt när jag vaknar. Jag har fortfarande lite svårt att vara hemma men jag bryter inte ihop när jag öppnar dörren hem längre. Klyschan "Tiden läker alla sår" stämmer väldigt bra, även om mina sår fortfarande är köttiga och vidöppna.

Jag som i början vägrade tänka tanken på att leva själv har nu börjat finna mig i tanken. Inte gladeligen, men det är ju så mitt liv ser ut just nu. Jag tror att jag har börjat landa i och acceptera det hela. 

Sen såklart så svider det till i hjärtat titt som tätt. En så simpel sak att Johan har på sig hans gamla skjorta. Eller att åka vägen till Skövde, som vi nyss gjorde ihop. Tanken på att han håller om någon annan vissa kvällar. Att gå in på minnen på Facebook är heller inget bra, men jag gör det ändå. Efter 11 år tillsammans finns det liksom inte mycket som vi inte har gjort, så allt påminner ju om honom. 

Tiden är min vän just nu. Bara tiden går så kommer det bli bättre.

 

Då var det officiellt. Tompa har idag (eller i söndags om du frågar honom) lämnat mig. Efter 11 år tillsammans ska jag nu helt plötsligt stå på egna ben. Det är både otroligt skrämmande samtidigt som det är lite pirrigt. Om det är negativt eller positivt pirrigt har jag inte lyckats lista ut än.

 

Jag har många känslor just nu. Störst är nog en känsla av hopplöshet och besvikelse. Jag har haft 11 underbara fantastiska år med min bästa vän och hade jag fått bestämma hade vi haft minst 30 år till tillsammans. Men man får tyvärr inte bestämma allt här i världen, och just gällande detta var jag maktlös. Ångrar inte en enda sekund av dessa 11 år men känner också nedstämdhet över att allt skulle sluta såhär. Irriterad över att inte kunna få min röst hörd ordentligt och sårad av att inte ha blivit rättvist behandlad dom senaste dagarna.

 

Jag är samtidigt arg och beslutsam. Två väldigt bra egenskaper så länge man kan tygla dom. Jag hoppas att jag ska lära mig det, så kommer jag kunna börja klättra uppåt igen. Allt kommer bli okej, även om det inte känns så just nu när jag ligger på botten och sprattlar. Men jag vet det. På vilket sätt det blir okej får framtiden utvisa, helt enkelt.

 

Tack för dessa 11 åren. Jag älskar dig från djupet av mitt hjärta och kommer göra det en lång tid framöver, om inte för alltid.