Bengt Dennis

Vi köpte Dennis 1996 som sällskap åt min första ponny, Molly. Han var då 4 år och tjock som en tunna !


Dennis är den ponny som jag lärt mig att hålla balansen på. Som ni vet så är shetlandsponnyer fulla av bus och de är otroliga matvrak så om vi var ute och red och han blev hungrig så drog han bara ner huvudet och började äta. Shettisar har också väldigt korta halsar så allt som oftast damp jag i backen vid de tillfällena. 

Under en ridtur när jag red honom barbacka på en bana som vi hade klippt upp på en åker så ramlade jag av honom 14 gånger ! Slå det om ni kan ;)




Dennis i vårt gamla stall.


Jag har så många minnen med Dennis. Alla mysiga skogsturer, som för övrigt tog evigheter då han har så korta ben och knappt kommer någonstans när han skrittar. 

Eller den gången han bara tvärstannade i skogen och vägrade gå. Jag är rätt envis av mig när det väl gäller och jag SKULLE vinna den fighten så jag satt på hans rygg och bara väntade ut honom. Från att solen stog högt på himlen till att den gick ner och det började skymma men jag gav mig inte !
Tillslut tröttnade Dennis och började skritta igen och efter den dagen hade jag aldrig mer problem med att få honom att gå fram.

När mina kompisar kom och red däremot så var han sådär envis. Han bara stog helt still och vägrade gå. Då bytte vi häst en stund och så fort jag hoppade upp så gick han fram. Men när vi bytte tillbaka så växte han fast i backen igen och vägrade gå. 
Det var bara jag och en kompis till, Isabelle, som han aldrig bråkade med. Envisa häst..




En utav de gångerna min lillebror red.


Jag och Dennis har faktiskt tävlat i hoppning 2 gånger. Första gången hoppade vi 20 cm och klarade det felfritt ! Andra gången däremot, hoppade vi 30 cm och jag ramlade av på 3e hindret. Som sagt, busiga shettisar.. xD

Under en period stog han på ridskolan i Nossebro. Det var inte så långvarigt då han inte trivdes på slutet men oj vad han drev med de små ridskoleryttarna ! Han la sig ner och rullade mitt under ridlektionen och ställde sig i mitten och vägrade gå. De hade inte en chans ! 

När jag växte ur honom så körde vi in honom och körde honom lite istället. Det tyckte han var jättekul men då hade han tappat en del i kondition så han orkade inte så långa sträckor. 



När jag började skolan i Kungsbacka hade jag bara möjlighet att ha med mig en häst, och det blev naturligtvis Sunnie. Därför blev Dennis och min D-ponny Nora kvar här i Jonslund och gick på lösdrift långt in på hösten, då Nora såldes. Dennis fick därför flytta till Johanna som sällskap till hennes shettis.

Där gick han till våren -08 då han inte behövdes som sällskap längre och vi behövde hitta någon som hade plats för honom och ville ta hand om honom på ett bra sätt.

Vi pratade med Martina och hon ville ha honom på lån, som sällskap till hennes häst. Han åkte dit och trivdes bra ! 




Första dagen hos Martina.


Efter något år ville Martina köpa Dennis så att hon kunde vara säker på att vi inte skulle komma och hämta hem honom någon dag. Det fick hon och Dennis var alltså inte våran ponny längre. 


Dagarna gick och blev till år. Mamma hade lite Facebook-kontakt med Martina så att vi visste att han hade det bra. 
Vid ett tillfälle fick han så svår fång att de bestämde sig för att ta bort honom. Men dagen efter de bestämt sig så var han uppe på benen igen och var piggare än på länge. Så han fick leva vidare, vilket jag är tacksam för idag !


Så för en vecka sen så fick mamma ett meddelande på Facebook. Det var Martina som undrade om vi visste någon som ville ha Dennis som sällskap då hon själv kunde inte ha kvar honom längre.
Jag tänkte en kort stund innan jag kom på att jag faktiskt hade en tom box i stallet. Självklart skulle Dennis få komma hem till mig igen !




Dennis hos Martina, dagen vi hämtade honom.


Så vi åkte och hämtade honom och nu står han ute i hagen. Hur underbart är inte det ? :) 
Vi ägde honom i 13 år, varav 12 år han stog hos oss. Nu, 3 år efter vi sålt honom, är han hemma igen. Älskade lilla ponny ♥










Nobody Is Perfect


Jag satt och kollade igenom lite gamla bilder och hittade denna:



Det är en bild på min gamla D-ponny, Nobody Is Perfect. 

Nora var verkligen speciell ! Jag köpte henne som 11-åring och hon hade redan då vart med om mycket i sitt liv. 

Hon är flaskuppfödd och har tack vare det umgåtts alldeles för mycket med människor. Ett bevis på det är att om det red någon förbi hennes hage så reagerade hon inte alls. Om det däremot gick någon förbi hagen så gnäggade hon och sprang fram till personen. 

Hon är uppfödd i Polen och har sedan importerats först till Tyskland, sedan Danmark och till sist Sverige. Det är alldeles för många ställen att flytta runt på för en 11-årig häst, eller vilken häst som helst för den delen ! Man kan ju ana att hon har haft en hel del olika ägare i alla länder med..



När Nora först kom till oss så var hon skygg för människor och eftersom hon var så speciell så är det inte så svårt att räkna ut att hon har fått en del stryk i sitt liv.
Ett exempel är när Nora stog i boxen och jag stog utanför och skulle putsa utrustningen. När jag tog upp sadelgjorden för att putsa den så flög hon in i hörnet av boxen och stog där och skakade, stackaren.

Jag hade mycket roligt med den här ponnyn, men man fick verkligen inget gratis. Varannan vecka var hon brunstig och den veckan gick det bara att galoppera på långa tyglar på sin höjd och nästan varje ridtur slutade med att jag satt och grät av frustration.
Den veckan hon inte var brunstig fick man börja om från ruta 1. Även när hon inte var brunstig så var hon en väldigt bestämd dam så man fick lura henne att tro att det var hon som bestämde ;)



Det tråkigaste med Nora var att hon kunde gå som en klocka hemma. Hoppa vad jag än styrde henne mot, ha bra framåtbjudning och gå perfekta dressyrprogram. Men när man väl kom till tävling så "dog" hon. Framridningen/framhoppningen gick alltid superbra men så fort man kom in på banan så la hon bara av. Jättetråkigt då den hästen hade kunnat gå långt annars. 

Trots detta så fortsatte jag kämpa på tävlingar, dock bara dressyr på slutet, och tillslut kom vi som bäst 2:a i en LC:1. Inget speciellt tycker ni kanske men jag var så otroligt stolt då det var JAG som hade kämpat med den där "omöjliga" hästen och äntligen tagit ett stort steg framåt. 


Sen började jag på skola i Kungsbacka och hade bara möjlighet att ta med mig Sunnie. Nora fick därav stanna hemma och blev bara riden på helgerna när jag kom hem. 
Såhär i efterhand ångrar jag att jag sålde henne till en hästhandlare (en bra hästhandlare dock, som sålde vidare henne till ett jättebra hem där jag hoppas att hon är kvar idag) och jag ångrar att jag inte hade kvar henne längre. Men vi fick 4 roliga och väldigt lärorika år tillsammans och jag kommer aldrig glömma denna underbara ponny !




Vad jag saknar dig, min älskade vän ! ♥




Sunnie Girl


Varning ! Lång text !


Sunnie Girl föddes den 13 juni 2004. Hon började sina dagar tufft då hon fick fölsjukan (tror jag det heter ?) och hon var väldigt sjuk. Hennes uppfödare, Cilla, tyckte att Sunnie hade det där lilla extra och trodde att hon skulle klara sig, trots att många veterinärer ville döma ut henne. Till slut var det en veterinär som också såg Sunnies lilla gnista och de båda började kämpa för att Sunnie skulle klara sig. 
Med mycket vilja började Sunnie bli bättre och hon blev tillslut helt bra. Det har jag den veterinären att tacka. Hade han inte vart så envis så hade inte Sunnie stått ute i stallet idag.



Sunnie som föl.

På våren/sommaren då hon var 2 så åkte jag med Cilla när Sunnie skulle visas. Jag hade inget som helst intresse av Sunnie då eftersom jag hade en ponny och inte hade en tanke på att skaffa egen storhäst.



Sunnie som 2-åring.





Sunnie på visning som 2-åring.

Efter visningen frågade Cilla om jag ville ha Sunnie. Jag tänkte igenom det hela och kom fram till att det var en väldigt bra idé. Jag kunde ha Sunnie under inridning och sälja ponnyn när jag blev för stor.
Så i slutet av sommaren 2006 kom Sunnie hem till Johanna (där jag bodde då).



Sunnie första dagen hos Johanna.

Där började träningen. Jag lärde henne att bli ledd ordentligt i grimmskaft, att stå på gången, att lastas och att vara fastbunden i transporten, att ha en massa konstiga saker på sig (inklusive sadel och träns) och tillslut var hon redo att sittas på, på våren 2007. Jag hängde på henne utan hjälp till en början men det är ju dumt om det skulle hända något.
Så jag flyttade till min kompis Elvira i Nossebro och jag tog Sunnie och ponnyn med mig.
Där hade jag nära till ridhus och padock, jag fick ledhjälp vid inridningen av Sunnie och jag hade ridsällskap. Vi hade jätteroligt den våren och jag kommer aldrig glömma känslan första gången jag galopperade på Sunnie. Min alldeles egeninridna häst, det var helt underbart ! :)

Den våren slutade jag 9an och precis innan så flyttade jag hem Sunnie och ponnyn hit till Jonslund, dock i ett stall bredvid där hästarna står nu. Sunnie fick 2 månaders välförtjänt sommarvila och jag levde livet.

Hösten 2007 började jag på Hallands Ridgymnasium i Kungsbacka och jag tog Sunnie med mig. Men jag fick inte rida henne på träningarna förrän våren 2008 då hon fyllt 4.



Träning våren 2008.

Vintern 2008 hoppade vi våran första Clear Round på Kungsbacka Ridklubb. Vi hoppade 50cm och fick ett pet då hon tyckte det var alldeles för lågt. (går ni in på kategorien "Filmer" kan ni kolla på våran första tävling)



Sunnie som 3-åring.

Våren 2008, när Sunnie fyllt 4, startade vi våran första lokala hopptävling. Vi startade 80cm med ett pet och 90cm felfritt.
Det var inte förrän vintern 2009 när Sunnie fyllt 5 som vi debuterade 1m, pga av min höjdskräck.

I Kungsbacka fick jag mycket hjälp med utbildningen av Sunnie och det är jag tacksam för. Jag tror inte hon hade sett likadan ut idag annars.

Idag är vi fortfarande kvar på 1m i hoppning, men det är enbart för att jag är osäker. Hade Sunnie haft en annan ryttare hade hon i alla fall kunnat gå 1.20 hoppning nu. Men det struntar jag faktiskt i. Jag tror inte Sunnie hade vart gladare om hon hoppat regional 1.20. Vi tar det lugnt och har det roligt på vägen och det är det viktigaste :)



Lokal 1m i Vara.



Prisutdelning 95cm i Vara.



Nästa år är Sunnie 7 vilket betyder att vi får rida omhoppning. Det ser jag fram emot otroligt mycket och jag tror att Sunnie tycker det ska bli kul också. Hon gillar allt fart, trots att hon inte hinner lyfta benen ibland ;)

Jag älskar min Sunnie Girl så himla mycket ♥
Den dagen jag måste skiljas från dig kommer vara den värsta dagen i mitt liv..


Det blev en lång och rörig text. Jag hoppas ni förstår lite i alla fall :)



Nobody Is Perfect


Jag hittade lite fler gamla bilder på min D-ponny Nora :)





En bild från vintern. Hon har jättelurvigt huvud eftersom hon var krånglig att klippa. 









Hihi, tjockis ! När hon kom till oss var hon jättetunn men efter en sommar i stor gräshage så blev hon allt tjock :)



Min älskling, vad jag saknar dig ! ♥




Eleanore Rigby


Jag tänkte berätta lite om min c-ponny Eleanore Rigby:

Vi köpte Ellen som 4-åring och då hade hon inte gjort så mycket. Hon var en dansk import, 133 cm hög.

Jag fick Ellen när jag var 11. Vi hade vart och tittat på några ponnyer innan men jag provred inte någon av dem. En kastade sig så fort man skulle hoppa upp, en var halt och en var högdräktig. Jag hade alltså inte direkt tur med de hästarna jag kollat på.
Ellen ägdes av Charlotte (som jag var på praktik hos i 2an) som tränade två av mina kompisar. Vi kom överens om att hon skulle ta med sig Ellen på en träning så jag skulle få provrida.

Jag kunde ju verkligen inte rida på den tiden och Ellen var väl egentligen lite för skarp för mig. Men träningen gick hyfsat bra och vi bestämde oss för att köpa henne. Vi fick hem henne och jag var jätteglad över min nya ponny. Och det var då allt började..

Varje ridtur, det kvittade om vi red ut eller i ridhus, så kastade hon av mig minst en gång, och hon hittade alltid bergsplättarna eller en frusen åker att kasta av mig på. Jag började så småningom bli rädd för att rida henne men mamma tvingade upp mig varje gång. Detta pågick i ett och ett halvt år (vilket betyder att jag ramlat av henne minst 547 gånger och det är ju helt sjukt !) innan Ellen äntligen började ge sig. Jag fick tillbaka lite av mitt självförtroende och vi började tävla mer och mer.

2004 var vårat bästa år. Jag kom på hur jag skulle rida henne och tuffade till mig lite. Vi fick ingen individuell placering men vi fick fina rundor i LC-LB och vann div.II med laget.

Sen började det gå utför igen. Jag var för stor för henne och satte ut henne på annons. Hon började kasta av mig igen och vi hade inga spekulanter på henne alls. Jag började bli lite rädd för henne igen och tyckte inte det var kul att rida.
Droppen som fick bägaren att rinna över var när hon skenade med mig genom skogen, kastade av mig, skenade hem och gick omkull. Efter det ville jag inte rida henne mer, jag var livrädd. Vi skickade henne till mina kompisar som jag pratade om i början och jag började satsa mer på Nora som vi då precis hade köpt.

Mina kompisar hade Ellen ända tills vi fick sålt henne. Det var en tuff liten tjej från Surahammar som köpte henne och trots att jag var rädd för henne så grät jag när hon åkte. Men jag fick en bra sista ridtur på henne utan att hon kastade av mig i alla fall.



Tyvärr vet jag inte alls vart Ellen finns idag så är det någon som vet så får ni gärna höra av er :)


Det är inte världens bästa bild men detta är i alla fall min Ellen :)

 


Nobody Is Perfect


Jag tänkte skriva lite mer om min gamla D-ponny.
(på "Hästar jag haft" står det lite kort om henne)

En ganska lång text men ni som orkar läsa, Varsågod !


När jag var 13 el 14 så hade vi satt ut min C-ponny Eleanore Rigby på annons eftersom jag växt ur henne. Men det tog ett tag innan vi fick sålt henne och under tiden så tänkte vi kolla på några D-ponnys.
Vi vär väl inte ute efter att köpa en ny ponny direkt men man kan ju alltid kolla, tänkte vi.

Så vi ringde på en annons på ett D-ponnysto för 13 500 .- som stog i Mariestad. En billig ponny så vi förväntade oss inte så mycket när vi åkte och skulle kolla på henne.
 
 
Nora var väldigt söt, tills vi tog ut henne på gången. Så fort jag började borsta henne tjöt hon till och la sig nästan ner, så kittlig var hon. Jag skrattade bara åt henne och fortsatte bara att borsta så gott det gick. 
Sadla och tränsa var inga problem. 

Så gick vi ut med henne i paddocken och så satt jag upp. Hon var bara 144cm men kändes ganska stor att rida. Hon var ganska seg och jag kunde absolut inte rida ihop henne. (jag var väl inte så bra på att rida alls då..)
Jag red henne lite på marken först och sen skulle vi hoppa några språng. 
Första språnget (ca 50cm) var trött och kantigt, så till nästa gång såg jag till att ha större galopp. Då bestämmer sig Nora för att stanna och jag trillar av och sätter mig i hindret.
 

Jag hoppade upp och red en stund till men jag visste att jag inte ville ha den hästen. Det var det första jag sa till mamma när hon kom fram till mig för att kolla läget: "Jag vill INTE ha den här hästen." Men hon lyckades på något vis övertala mig så innan vi åkte hem la vi handpenning och en vecka senare hämtade vi hem henne.
 

Sen har allt varit som en berg och dalbana. Nora blev uppfödd på nappflaska då hennes mamma dog vid fölningen, så hon hade väldigt speciellt lynne. Om det gick en häst förbi hagen tittade hon inte ens på den. Gick det däremot förbi en människa gnäggade hon och sprang fram till staketet.
 
Hon var brunstig varannan vecka och den veckan gick det bara att rida henne i galopp på långa tyglar. Nästan varenda ridtur när hon var brunstig slutade med att jag grät av ilska. Den veckan hon inte var brunstig gick hon jättefint och var rolig att rida.

Vi åkte ut på några hopptävlingar först men det slutade bara med att vi stannade ut oss. Hon hoppade alltid jättefint på framhoppningen men så fort hon kom in på banan så gick hon emot skänkeln och ville inte alls hoppa. 

Då testade vi dressyr istället och det gick snäppet bättre. Hon hade ju inte så bra framåtbjudning och det var samma sak där; hon kunde vara hur fin som helst på framridningen och när man kom in på banan så "dog" hon.

Men vi gav oss inte ! Vi testade en massa olika preparat som t.ex Munkpeppar och det kunde hjälpa periodvis.
Jag började så småningom växa ur Nora också och på våran näst sista tävling fick jag en liten belöning för allt slit. Jag kom 2a i en Lokal LC:1. Inget stort men jag var jättestolt, för att jag inte gett upp ! Kort efter det satte vi ut henne på annons.


Så kom hösten - 07 och jag började här på skolan. Jag hade med mig Sunnie hit ner och Nora fick vara kvar hemma. Hon tappade konditionen eftersom jag bara red på helgerna. 

I oktober ringde en hästhandlare som ville komma och kolla på henne. 
Jag visade upp henne först och sen provade hästhandlaren. Hon tyckte om henne och kunde tänka sig att ge 15 000 .- för henne. Och vi kunde ju inte begära mer med tanke på hennes humörsvägningar. 


Den dagen hon åkte grät jag massor. Jag tog en sista tur på henne, barbacka och med grimma och grimmskaft. Jag låg och solade på hennes rygg samtidigt som hon stog och betade. Pga att hon var som hon var så tog jag verkligen henne till mitt hjärta. Jag brukade säga "Jag hatar henne så mycket att jag älskar henne". 

Hästhandlaren var såklart bra. Hon sålde henne till en liten flicka som inte hade så mycket krav på ridningen och dom trivdes jättebra ihop. Jag hoppas verkligen att hon är kvar där.

Det blev verkligen en roman och ändå är detta den korta versionen :)














Nobody Is Perfect ♥



     

Mina hästar.

Min första ponny hette Molly och hon var en shettland/Welsh. Isabelle/skimmel-skäck, 107 cm i mkh, född -91. Hon var en söt liten ponny som var jättebra med nybörjare men så fort du började rida lite bättre så skulle hon testa dina kunskaper.

Jag fick henne när jag var 4 och hade kvar henne tills jag var ca 15. Då såldes hon till en ridskola och blev favoritponnyn direkt.



Min andra ponny hette Dennis, en shettlandsponny, ca 90cm i mkh, född -92. Han hade jag många roliga stunder med. Under en ridtur då jag red barbacka ramlade jag av honom 14 gånger !

Jag fick honom när jag var 5, som sällskap till Molly och vi sålde honom för snart 2 år sen.

Såhär såg han ut för ett år sen, hos sina nya ägare :)







Haha, väldigt gammal bild xD

Min tredje ponny hette Eleanore Rigby, en C-ponny, mrb/vit-skäck, dansk import, född -97.
Ellen var min tävlingskompis, tack vare henne kom jag med i Allsvenskan div. 2 hoppning 2004, och vårat lag vann.
Hon var otroligt jäklig, de första 1½ åren jag hade henne ramlade jag av minst en gång varje ridtur, vilket såklart gjorde att jag blev rädd för henne. Hade det inte vart för mamma som tvingade mig upp på Ellen varje gång jag ramlade av så hade jag förmodligen slutat med hästar då.

Ellen fick jag när jag var 11 och vi sålde henne när jag var 14.

Detta är tyvärr den enda bilden jag har på henne.




Min fjärde ponny hette Nobody Is Perfect, en D-ponny, skimmel, trakhenare som stannat i växten, född -94.
Nora köpte vi bara som ett projekt, jag tyckte inte alls om henne när jag provred. Hon var en riktig brunstmärr som du inte kunde rida på varanann vecka då hon brunstade. Men hon växte i mitt hjärta och är den ponny som jag lärde mig rida på.

Hon hoppade som en gud hemma, men så fort vi kom ut på tävling så växte hon fast i marken. Så det bästa resultatet jag har på henne är 2:a i LC dressyr.

Nora fick jag när jag var 14 och vi sålde henne när jag var 16.

Har bara tråkigt suddiga bilder.






Och så kommer vi till Sunnie Girl, hästen jag har nu. Hon är ett 5-årigt halvblodssto, e. Dardel, mrkbrun, 170cm mkh.
Sunnie har jag haft sen hon var 2 och har ridit in henne själv. Vi har startat några 1m med bra resultat och det var meningen att vi skulle debuterat 1.10 innan vintern. Men det kom lite hinder i vägen så det får bli till våren !



Det var mina hästar, förhoppningsvis kommer det bli fler :)

RSS 2.0