Ett annat ögonblick som betyder mycket för mig är när jag och Sunnie hoppade 1.30.


Jag har alltid vart höjdrädd (eller egentligen inte så mycket för höjden utan mest vad som händer om jag lägger hästen fel) men jag hade tränat för Anna i nästan 2 år och blivit modigare och modigare.

En träning hade hon satt upp 2 serier med en oxer på slutet på båda. Allt eftersom träningen gick så blev oxrarna högre och högre och jag kände att jag började bli lite nervös. Tillslut låg båda oxrarna på 1.30 och jag skulle hoppa. I en serie är jag inte så rädd för att hoppa högt, då kan du ju inte komma fel på det sista hindret så det var bara att rida.

Vi klarade det utan problem och med en bra känsla och vi hoppade det dessutom flera gånger.
Efter träningen var jag så stolt över både mig och Sunnie. Mig för att jag faktiskt vågade och Sunnie för att hon kapacitetsmässigt klarade av att hoppa såpass högt. Det trodde jag faktiskt inte innan.


Det var en stor självförtroendeboost och en väldigt lyckad träning !




Så glad var jag !