Innan jag visste ordet av så var det december igen. Sommaren och hösten har sprungit förbi i 1000-metersfart. Att sommaren har sprungit förbi är ju förståeligt med tanke på alla varma, underbara soldagar att njuta av. Men hösten, den regniga, hemska hösten vi har haft i år borde teoretiskt sett ha passerat i snigelfart.

Men nej då, nu är det redan december och bara tre veckor kvar till julafton. 

 

Är jag nöjd med vad jag har åstadkommit under året ? Nja, det vore väl synd att säga. Jag är kvar på precis samma plats som jag var förra året vid den här tiden. Visserligen med ett fast jobb inom synhåll men det är fortfarande samma jobb och ett jobb som jag kanske egentligen inte vill hålla på med.

 

Är jag nöjd med året i övrigt då ? Hell no ! Och det är ingen hemlighet, det har jag berättat för både nära, kära och okära att jag inte är. 

Bilar har gått sönder, bara det att jag är inne på min tredje bil för året och Tompa sin andra talar rätt tydligt för det.

Farmor gick bort och nu ligger morfar på sjukhus. Förhoppningsvis får han komma hem redan imorgon men hur han kommer må i framtiden är ett frågetecken. 

Sunnie bekräftade mina misstankar om att vara skadad, dessutom så mycket mer skadad än vad jag hade kunnat drömma mardrömmar om. Förra året vid den här tiden hade vi avslutat tävlingssäsongen med vinster, placeringar och debuter och planerade för fullt inför kommande år. Detta året står jag med en skadad och för tillfället (kanske för alltid) oridbar häst, visserligen med en placering i bagaget för året, men vad gör det när min bästa vän har avslutat sin karriär ? När min bästa vän kanske går och har ont dagligen. Nej, den där placeringen är en klen tröst och jag hade bytt den och våra andra placeringar mot en ordentlig ridtur på Sunnie anytime. 

Jag och Tompa (eller det är nog mest jag) har nästan bråkat mer än vad vi har vart sams detta året, antagligen mycket på grund av dom ovanstående sakerna. Vi växer och blir äldre och ibland kan jag ifrågasätta om vi verkligen växer åt samma håll. Fast det kvittar hur mycket jag funderar, slutsatsen blir alltid att jag inte skulle klara mig utan honom.

 

Jag har fina och underbara vänner som alltid finns ett telefonsamtal eller 10 minuters bilfärd bort, vänner som är supersnälla och lånar ut sina hästar för att jag inte ska tappa min ridning helt. Men samtidigt kan jag inte hjälpa att ibland sakna det som var. Jag vet att man inte ska gå omkring och tänka på det förflutna men det känns inte som jag har varit riktigt, ärligt glad sen jag förlorade två av mina bästa vänner förra året. Så mycket har ändrats och det måste det ju göra för att livet ska gå framåt. Varför har jag då så svårt att acceptera det ? 

 

 

2014 har vart ett kasst år på många sätt. Sen har det vart bra på några sätt också men jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte längar till 2015 och en nystart. För det gör jag. Jag hoppas på lite bättre flyt och på precis samma sak som förra året vid den här tiden: mer pengar, vänner och kärlek ! 

Å andra sidan så är det bara ett nytt år, vad som händer under det året hänger på mig själv. Inte på några siffror och lite fyrverkerier vid midnatt.