Ja, idag åkte jag på en skentur !


Vi kom hem till Johanna, gjorde i ordning Amelia och gick ut med henne i paddocken. Idag satt jag upp med en gång och det gick jättebra. Tompa ledde runt oss några varv innan han knäppte loss grimskafftet. Då gick hon några steg och stannade sen. Och där stod hon, jag fick bara fram henne små enstaka steg innan hon stannade igen.

Vi bestämde oss för att testa på grusvägen utanför paddocken istället. Tompa ledde henne till en början men hon kändes så avslappnad så han släppte. Och det gick jättebra ! Jag kunde göra halt och sätta igång henne utan att hon stannade en enda gång. 

Vi vände vid "korset" och då lyssnade hon på mina tygeltag och vände helt utan Tompas hjälp. Men så prasslade det till i buskarna och då blev hon ju såklart spänd och började sticka hemåt. Hon orkade inte springa så fort, plus att hon sprang i åkerkanten bredvid grusvägen där det är väldigt tungt och surt.

Jag fick stopp på henne vid paddocken. Där var det bara att invänta Tompa som kom joggandes, så fick han leda oss tillbaka till "korset" igen och sen leda nästan hela vägen hem. Vid paddocken släppte han så jag fick skritta henne själv in på gårdsplanen och det var samma sak där: Hon lyssnade jättebra på mina tygelhjälper ! Vid stallet hoppade jag av och gick in.

Det var ju faktiskt lite små framsteg idag, trots att hon inte lyssnade i paddocken och skenade. Hon lyssnade på mina hjälper jättebra vissa stunder och jag kunde ju faktiskt rida själv största delen av passet. Men nu har jag bara två dagar kvar innan jag åker tillbaka till Kungsbacka och det känns som om jag borde fått större framsteg på en vecka.

Men jag får tänka positivt; Amelia har blivit som en helt annan ponny sen jag började jobba med henne. Hon buffar nästan inte alls längre, hon går inte över mig när jag leder henne och hon är mycket lugnare och mer harmonisk. Så någon nytta har jag gjort i alla fall :)



Påväg till Amelia kom Sunnie fram från hagen och hälsade :)