Jag tänkte berätta lite om min c-ponny Eleanore Rigby:

Vi köpte Ellen som 4-åring och då hade hon inte gjort så mycket. Hon var en dansk import, 133 cm hög.

Jag fick Ellen när jag var 11. Vi hade vart och tittat på några ponnyer innan men jag provred inte någon av dem. En kastade sig så fort man skulle hoppa upp, en var halt och en var högdräktig. Jag hade alltså inte direkt tur med de hästarna jag kollat på.
Ellen ägdes av Charlotte (som jag var på praktik hos i 2an) som tränade två av mina kompisar. Vi kom överens om att hon skulle ta med sig Ellen på en träning så jag skulle få provrida.

Jag kunde ju verkligen inte rida på den tiden och Ellen var väl egentligen lite för skarp för mig. Men träningen gick hyfsat bra och vi bestämde oss för att köpa henne. Vi fick hem henne och jag var jätteglad över min nya ponny. Och det var då allt började..

Varje ridtur, det kvittade om vi red ut eller i ridhus, så kastade hon av mig minst en gång, och hon hittade alltid bergsplättarna eller en frusen åker att kasta av mig på. Jag började så småningom bli rädd för att rida henne men mamma tvingade upp mig varje gång. Detta pågick i ett och ett halvt år (vilket betyder att jag ramlat av henne minst 547 gånger och det är ju helt sjukt !) innan Ellen äntligen började ge sig. Jag fick tillbaka lite av mitt självförtroende och vi började tävla mer och mer.

2004 var vårat bästa år. Jag kom på hur jag skulle rida henne och tuffade till mig lite. Vi fick ingen individuell placering men vi fick fina rundor i LC-LB och vann div.II med laget.

Sen började det gå utför igen. Jag var för stor för henne och satte ut henne på annons. Hon började kasta av mig igen och vi hade inga spekulanter på henne alls. Jag började bli lite rädd för henne igen och tyckte inte det var kul att rida.
Droppen som fick bägaren att rinna över var när hon skenade med mig genom skogen, kastade av mig, skenade hem och gick omkull. Efter det ville jag inte rida henne mer, jag var livrädd. Vi skickade henne till mina kompisar som jag pratade om i början och jag började satsa mer på Nora som vi då precis hade köpt.

Mina kompisar hade Ellen ända tills vi fick sålt henne. Det var en tuff liten tjej från Surahammar som köpte henne och trots att jag var rädd för henne så grät jag när hon åkte. Men jag fick en bra sista ridtur på henne utan att hon kastade av mig i alla fall.



Tyvärr vet jag inte alls vart Ellen finns idag så är det någon som vet så får ni gärna höra av er :)

Det är inte världens bästa bild men detta är i alla fall min Ellen :)