Jag satt och kollade igenom lite gamla bilder och hittade denna:



Det är en bild på min gamla D-ponny, Nobody Is Perfect. 

Nora var verkligen speciell ! Jag köpte henne som 11-åring och hon hade redan då vart med om mycket i sitt liv. 

Hon är flaskuppfödd och har tack vare det umgåtts alldeles för mycket med människor. Ett bevis på det är att om det red någon förbi hennes hage så reagerade hon inte alls. Om det däremot gick någon förbi hagen så gnäggade hon och sprang fram till personen. 

Hon är uppfödd i Polen och har sedan importerats först till Tyskland, sedan Danmark och till sist Sverige. Det är alldeles för många ställen att flytta runt på för en 11-årig häst, eller vilken häst som helst för den delen ! Man kan ju ana att hon har haft en hel del olika ägare i alla länder med..



När Nora först kom till oss så var hon skygg för människor och eftersom hon var så speciell så är det inte så svårt att räkna ut att hon har fått en del stryk i sitt liv.
Ett exempel är när Nora stog i boxen och jag stog utanför och skulle putsa utrustningen. När jag tog upp sadelgjorden för att putsa den så flög hon in i hörnet av boxen och stog där och skakade, stackaren.

Jag hade mycket roligt med den här ponnyn, men man fick verkligen inget gratis. Varannan vecka var hon brunstig och den veckan gick det bara att galoppera på långa tyglar på sin höjd och nästan varje ridtur slutade med att jag satt och grät av frustration.
Den veckan hon inte var brunstig fick man börja om från ruta 1. Även när hon inte var brunstig så var hon en väldigt bestämd dam så man fick lura henne att tro att det var hon som bestämde ;)



Det tråkigaste med Nora var att hon kunde gå som en klocka hemma. Hoppa vad jag än styrde henne mot, ha bra framåtbjudning och gå perfekta dressyrprogram. Men när man väl kom till tävling så "dog" hon. Framridningen/framhoppningen gick alltid superbra men så fort man kom in på banan så la hon bara av. Jättetråkigt då den hästen hade kunnat gå långt annars. 

Trots detta så fortsatte jag kämpa på tävlingar, dock bara dressyr på slutet, och tillslut kom vi som bäst 2:a i en LC:1. Inget speciellt tycker ni kanske men jag var så otroligt stolt då det var JAG som hade kämpat med den där "omöjliga" hästen och äntligen tagit ett stort steg framåt. 


Sen började jag på skola i Kungsbacka och hade bara möjlighet att ta med mig Sunnie. Nora fick därav stanna hemma och blev bara riden på helgerna när jag kom hem. 
Såhär i efterhand ångrar jag att jag sålde henne till en hästhandlare (en bra hästhandlare dock, som sålde vidare henne till ett jättebra hem där jag hoppas att hon är kvar idag) och jag ångrar att jag inte hade kvar henne längre. Men vi fick 4 roliga och väldigt lärorika år tillsammans och jag kommer aldrig glömma denna underbara ponny !




Vad jag saknar dig, min älskade vän ! ♥