Ett ögonblick, eller det är snarare en liten, liten stund, som betyder mycket för mig är när jag satt på Sunnie första gången.

Fram tills att jag satt på henne första gången hade jag gjort precis allt med Sunnie själv och jag var nöjd med att jag fått fram ett sånt bra resultat alldeles själv. 

När jag satt på henne för första gången så var jag också själv. Jag knäppte fast en longerlina i grimman så att hon kunde beta under tiden jag hoppade upp på henne. Jag hade redan hängt på henne flera gånger utan att hon brytt sig och det var helt enkelt dags att ta nästa steg. 

Jag började med att hänga på henne och det gick hur bra som helst, hon stog lugnt och betade. Då satte jag mig upp och klappade och pratade med henne hela tiden och vilken känsla det var ! Att veta att jag kommit så långt alldeles själv och att jag förberett henne för det så bra att det inte var några problem alls. 

Jag satt på henne en liten stund och sen hoppade jag av. Och gissa om jag var stolt ! :)



En utav de första ridbilderna jag har på mig och Sunnie. Här är hon 3.