Jag är så otroligt slö idag ! Jag antar att det är för att det har vart så mycket det sista och huvudet verkligen har gått på högvarv.

 

 

Detta är tankar och känslor som jag har kämpat med i flera år, som jag inte berättat för någon och som jag knappt ens velat erkänna för mig själv. Varför jag väljer att skriva ut det just idag vet jag inte och som ni vet sen innan så vill jag inte ha något medlidande, detta är bara sanningen. Here we go !

Jag tror att jag har en gräns för hur lång tid/hur mycket jag kan vara glad. Ett exempel på det är flytten jag och Tompa snart ska genomföra.

Några dagar efter det att vi fick reda på att vi skulle få flytta in i huset i Lekåsa så svävade jag på rosa moln av lycka. Äntligen skulle jag få flytta ihop med världens bästa pojkvän och få ordning på livet ! Detta hade vi längtat efter och planerat inför så länge jag kan minnas. Det fanns inget som kunde sänka mitt humör och jag var överlycklig när vi flyttade dit våra första saker.

 

Men sen var det något som sa stopp. Jag ville fortsätta vara lycklig och svävande men jag kunde inte få fram de känslorna. Istället kände jag mig deppig och trött och kunde bara se det negativa i flytten, hur mycket jag än ansträngde mig för att vara glad.

Jag är fortfarande kvar i det deppiga stadiet lite grann och kämpar för att ta mig ur det. Jag VILL och SKA vara glad över flytten, det är ett stort steg i rätt riktning i mitt och Tompas liv, och jag förstår inte varför jag inte kan känna lyckan. Jag tycker att minsta lilla sak verkar jobbig att genomföra (inte bara när det gäller flytten utan det gäller det mesta) och drar mig för att tex fylla i papper och skicka in för att jag ser det som ett mycket större projekt än vad det egentligen är. Till och med ridningen känns som ett måste vissa dagar, då har det gått för långt ! Wow, just den sista meningen var svår att skriva..

Det kanske är ett fall av schizofreni ? Skämt åsido så känns det i alla fall någon sorts depression för detta kan ju inte vara normalt ? 

 

Detta har jag alltså haft problem med i några år. Jag förstår inte hur jag hamnade här och vet inte hur jag ska ta mig här ifrån. Jag har väntat på att det ska bli bättre med tiden och med övning och stor ansträngning från min sida och vissa perioder kan det gå ganska bra. Men efter bergen kommer dalarna och det känns som om de bara blir djupare och djupare.

 

Är det någon som känner igen sig i detta ? Någon som kanske känner likadant och har tips på hur man tar sig igenom dagarna ? Jag är tacksam för små knep.

Just nu måste jag dra mig ur min deppkoma för nu ska jag ut i stallet för att mocka och sen ska vi åka till Lidköping för att hämta ett skrivbord till huset. 

"The show must go on", eller vad säger man ?

 

Det tar emot att trycka på publicera, såhär ärlig har jag aldrig vart på bloggen, knappt ens mot mig själv. Men någon gång måste ju vara den första.