Om jag skulle ta mig lite tid att berätta om gårdagens besök på Husaby och Sunnies diagnos.

 

Sen ett tag tillbaka har jag märkt att Sunnie inte sätter under sig ordentligt med vänster bakben. Jag har tyckt att hon inte har känts riktigt som sig själv i ridningen men efter flera toppenpass så har jag tänkt att det är på grund av min ridning och att hon inte kan ha ont eftersom hon har jobbat på så fint. Felfelfel..

 

Gårdagens besök på Husaby visade att min magkänsla hade helt rätt och jag önskar att jag hade följt min magkänsla ännu tidigare. Som den lojala och ambitiösa häst Sunnie är så har hon kämpat på så gott hon har kunnat, trots att det har gjort ont, för min skull. Det svider i hjärtat när jag tänker på det. 

 

Igår på Husaby så började vi med att longera Sunnie för att se om veterinären såg samma som jag. Det gjorde hon och hon tyckte dessutom att hon inte satte under höger bakben särskillt bra heller. 

Då gjorde vi böjprov på alla fyra benen och på det höga böjprovet på vänster bakben så var hon tregradigt halt, stackaren satte knappt ner benet i traven..

Hon röntgades på vänster has och knä och blev sen bedövad i vänster bakknä för ännu ett böjprov. Det var fortfarande inte bättre. Då prövade dom att bedöva hasen och det var där smärtan satt för vid böjprov travade hon på som ingenting. 

Vi röntgade då också höger has och där visade det ännu mer pålagringar än på vänster. 

 

 

Sunnie, trött efter lugnande i väntan på röntgen.

 

 

Sunnies diagnos är alltså spatt. Spatt är en kronisk inflammation i glidlederna i hasen som leder till pålagringar, att hästens glidleder växer ihop och tillslut upphör nästan helt och därmed inte kan hjälpa hasens rörelse alls.

Spatt går aldrig att bahandla bort, bara att få inaktiv, alltså i ett vilande stadie som inte stör hästen eller orsakar den smärta. Det luriga med spatt är dock att sjukdomen kan vara inaktiv och det kan se bra ut men när som helst kan den sättas igång och börja blomma ut igen. 

 

I Sunnies fall har det inte gått så långt. I glidleden i vänster has var det inte mycket pålagringar, i höger has var det mer men veterinären är ändå hoppfull för Sunnies framtid då det är i ett så tidigt stadie fortfarande.

Sunnie blev behandlad med kortison och tuppkam i haserna, hon ska få metacam i några dagar och ska nu vila i en månad till nästa återbesök. Då ser vi hur hon har svarat på behandlingen och det är då Sunnies framtid utvisar sig. Kommer hon hålla till att ridas ? Kommer jag kunna rida henne som vanligt eller enbart promenadridning ? Kommer hon någonsin kunna tävlas igen ? Det är många frågetecken som snurrar i mitt huvud som jag måste vänta i en månad för att få svar på. Ni kan ju lista ut hur jag kommer må denna månaden..

 

En väldigt väldigt tråkig sak som denna sjukdomen medför är att jag inte kommer ta föl på Sunnie. Spatt är till en viss del genetisk. Om jag betäcker henne kan det hända att hon får ett friskt föl som aldrig kommer ha några tendenser till sjukdomen. Det kan också hända att hon får ett föl med ännu värre spatt. Det står ingenstans att man inte får avla på hästar med spatt men vet jag om att det finns en risk för det så är det inte rättvist mot det framtida fölet att utsättas för den risken. 

I och med denna sjukdomen får jag alltså ge upp min allra största dröm, att ta ett föl på Sunnie. Jag som alltid har velat ha en liten MiniSunnie att föda upp och utbilda och som sen kan leva vidare åt Sunnie när hon dör. Nej, nu börjar tårarna rinna, usch vad jag hatar det här..

 

Gårdagen var verkligen inte rolig. Jag höll mig lugn och samlad på kliniken och trängde undan tårarna när dom var på väg men så fort vi rullade ifrån gårdsplanen så brast allt och alla känslor kom på en och samma gång. Jag vet inte utgången från allt detta än och det är dumt att dra förhastade slutsatser (med tanke på hur detta skitiga året har vart hittills så vågar jag inte ens tänka på hur det kommer gå på återbesöket). Men i vilket fall så kommer min bästa vän alltid ha diagnosen spatt och om det visar sig att jag kommer kunna rida henne i framtiden så kommer jag alltid ha rädslan för att spatten ska sättas igång.

 

Nu vet ni hur det ligger till. Jag är så fruktansvärt ledsen för Sunnies skull och jag hoppas att hon kommer kunna leva ett långt liv utan smärta. Det är hon värd, mitt fina hjärta ♥