Nu ska jag berätta varför jag är så rädd för att rida på halt underlag, såsom snö, is och gräs.

 

 

En vinter för ca 12 år sen, så var jag hemma hos en kompis och red en utav hennes ponnysar. Det var en ganska het gammal dam som hade sina egna åsikter.

Vi började rida i padocken, min kompis red sin andra ponny samtidgt, och det gick väl hyffsat. Jag hade fått ganska dåligt självförtroende från min dåvarande ponny Ellen som skickade av mig varje ridtur så jag var lite feg men jag red ändå i skritt och trav.

 

Efter ridpasset så skulle vi skritta av ute i skogen och bestämde oss för att trava lite grann på en snötäckt gräsväg. Lilla damen som jag satt på blev rätt stark och ville trava om ponnyn framför och innan jag fattade vad som hände så hade vi gått omkull och både jag och ponnyn låg på marken, jag med benet under ponnyn. Hon ställde sig upp med en gång och jag skulle göra det samma. Jag märkte då att det gjorde jätteont att stödja på mitt ben och det fanns inte en chans att jag skulle kunna hoppa upp på ponnyn igen. Det var jag i och för sig rätt så glad för då jag hade blivit jätterädd och jag försökte dölja mina tårar för min kompis. 

 

Eftersom jag varken kunde hoppa upp eller gå hela vägen hem så red min kompis hem med båda ponnysarna och hämtade sin mamma som kom och hämtade mig med bil. 

När smärtan inte hade gått över när jag kom hem till mig så åkte vi in till sjukhuset på kvällen och fick då reda på att jag hade sträckt en sena i benet. Jag skulle väl vara jätteglad för att jag inte bröt benet men med tanke på att jag hade en egen ponny som jag precis hade börjat komma lite överrens med så blev jag ledsen när jag inte fick rida på några veckor och att jag under den tiden skulle gå på kryckor. 

 

 

Senan läkte ihop och efter några veckor kunde jag rida igen. Men efter den dagen så är jag tyvärr rädd för att rida på halkiga underlag.