jag inte har kollat på tävlingsfilmer på mig och Sunnie sen senaste besöket på Husaby i januari ? Och jag har inte kollat på våra senaste tävlingar alls sedan vi konstaterade att hon har spatt i augusti förra året.

 

Idag var första gången jag kollade på filmer på mig och Sunnie. Reaktionen ? Det svider så fruktansvärt i hjärtat så jag knappt vet vart jag ska ta vägen. En olidlig smärta som inte går att beskriva med ord och som alltid kommer finnas där. 

 

Jag och Sunnie var ett team, ett fantastiskt team om jag får säga det själv. Ända sen hon kom hem till mig som 2-åring fram till förra sommaren. Vi har gjort både bra och dåliga starter under dessa åren och vi har vissa rundor som vi kommer komma ihåg mer än andra. Men jag skulle inte byta bort någon av våra rundor mot något annat här i världen för vi har gjort alla rundorna tillsammans. 

Vi är fortfarande ett team, Sunnie och jag. Det kommer vi alltid att vara, vad som än händer. Men vi är inte samma team. Vi kommer aldrig mer slåss helhjärtat tillsammans på tävlingsbanorna. Vi kommer aldrig sitta och trimma detaljerna inför tävling i en padock en sen sommarkväll. Vi kommer aldrig mer brodda henne och ge oss ut på den där kalla, men nödvändiga för att hålla konditionen till tävlingarna, motionsturen en vinterdag.

Vi kommer antagligen knappt kunna skritta ut i skogen eller trava på en härlig skogsstig på våren när solen lyser genom grenarna. Jag vet om det och Sunnie vet om det också. Hon undrar varför hon aldrig sadlas och får komma ut i skogen längre. Även om hon också älskade tävlingsbanan så är det nog skogsturerna som hon saknar mest. Det är därför jag trotsar veterinärens råd ibland och sadlar henne och tar med henne på en skrittur ut i skogen. För jag vet att hon älskar det och för att hon behöver det.

 

Jag är otroligt glad och tacksam över att min bästa vän får stanna i livet så länge som möjligt men vi kommer aldrig att komma tillbaka till där vi var. Och det gör så fruktansvärt jävla ont att veta.