Nu ska jag sätta mig och skriva ner hur det gick på Sunnies återbesök. Eller ja, hur det gick vet ni ju redan, men lite mer detaljerat.

 

Sunnie var lite svårlastad på morgonen. Vi åker ju bara till ett ställe numera och hon har väl tröttnat på att bli stucken varenda gång, stackarn. Så hon har börjat vika ut rumpan från lämmen och det gör mig så himla irriterad. Men tillslut så stog hon hyffsat rakt och då kunde Tompa lägga linan mot hennes rumpa och då gick hon in direkt. 

 

När vi kom till Husaby så började vi med ridprovet direkt. Jag skrittade fram henne innan jag travade några varv och tog en kort galopp. Som jag skrev tidigare så var hon helt underbar i galoppen ! Trots 6 månaders lätt ridning i skogen/vila så bar hon sig fint och rullade på i en stadig lägre form. Jag tyckte fortfarande att hon inte kändes helt hundra när jag travade i höger varv men när jag kände att galoppen var så fin så började jag ändå våga hoppas lite.

 

Vi fick sen skritta runt en stund innan Torunn kom in. Vi började med trav i högervarvet och när vi travat ett halvt varv på volten så sa hon precis vad jag inte ville höra. Hon var fortfarande inte fräsch. 

Vi bytte varv till vänster och där både såg och kändes hon superfin men så fort vi bytte över till höger varv så kände jag hur hennes gång blev liiite knackigare och hon blev ostadigare i formen. 

 

Torunn bad mig att ställa in henne i en box för att prata över våra möjligheter och så fort hon stängde ridhusdörren efter sig så brast allt för mig. 

I 6 månader har jag gått runt med en konstant oro över vad som ska hända med Sunnie. Skulle hon bli helt bra ? Skulle hon gå att rida som vanligt ? Skulle jag kunna hoppa henne i framtiden ? Och nu hade jag fått mitt svar. Efter att ha kämpat ihop med scheman varvat med vila i 6 månaders tid så var det nu över. Herregud vad jag grät. 

 

Torunn säger att vi har behandlat henne så mycket utan att se det resultatet vi vill. Hon blev ju bra på vänster bak men förmodligen är det höger bak som har vart boven hela tiden. Vi har behandlat höger bak 3-4 gånger och sen den senaste behandlingen såg hon ingen förbättring alls. Det är ingen bra prognos och det är ingen idé att fortsätta behandla längre.

Men (och här kommer det stora MENet som fortfarande ger mig en gnutta hopp) eftersom jag har möjlighet så ska Sunnie nu få gå i hagen och skrittpromeneras i 6 månader. Notera att jag INTE får rida henne, det är den jobbigaste delen. I slutet på juli så ska jag skritta och trava henne i två veckor och sen maila in en ridfilm till Torunn. Då ska hon göra ännu en bedömning om hur hon tycker att hon rör sig. Hoppet är alltså inte helt borta, vilket både känns bra och superjobbigt. Chansen att hon skulle vara bättre då är så otroligt jävla liten så det är egentligen inget att hoppas på. Men jag tänker aldrig ge upp hoppet när det gäller Sunnie. Vi ska fortsätta att kämpa det här halvåret, även om det nu är utan scheman och utan ridning. 

 

Dessutom så innebär ju spatt att glidlederna i hasen växer ihop. När glidlederna har växt färdigt så visar hästen oftast inte längre symtom på spatt = utläkt spatt. Då går många av hästarna att rida lite lätt och det håller jag tummarna för att Sunnie ska klara också. 

Jag är så otroligt ledsen att min fina vän inte går att rida. Men jag får promenera med henne och det ska vi göra mycket nu i vår. Jag försöker att ändra min deppiga inställning och vara positiv på att hon någon dag framöver kommer gå att promenadridas. Som sagt så är chansen liten men det är det enda som hindrar mig från att bli knäpp. Och jag ger aldrig upp hoppet om min Sunnie <3