Tanken var ju att jag skulle skrivit om Sunnie idag. Så blev det inte. Dels så har jag haft fullt upp hela dagen och dels så känns det inte riktigt verkligt än på något sätt. Jag vill liksom inte inse att det faktiskt är över nu. Svårt att föklara hur det känns men på ett ungefär så känns det som att hela min värld rasar samman.

 

Sunnie är, och har varit i snart 9 år, den starkaste byggstenen i mitt liv. Hon har varit med under mina jobbiga tonår där allt i mitt liv kastades om helt plötsligt, hon var med mig på äventyr i Kungsbacka och hon har vart med mig när jag började starta mitt liv på riktigt. Hon kommer fortfarande vara med mig, om inte spatten nu blir ännu värre, men inte på dom där mysiga skogsturerna som jag är van vid. Inte på tävlingsbanan, inte på stubbåkrarna. Fan..

Men samtidigt är jag så otroligt glad att hon fortfarande går, och kommer att gå, i min hage. Det kommer hon att få göra tills hon tar sina sista andetag.

Ni ska få all information om Sunnie, så fort jag har tid och ork att sätta mig ner och skriva. Bara inte idag.

 

Annars idag så blev jag uppiggad en liten stund av en härlig uteritt på den andra Sannie. Hon var jätteduktig trots att vi red själva och hur härligt är det inte att rida ut utan att behöva ha koll på klockan hela tiden och att kunna välja gångart utan att behöva gå efter ett schema. Uppenbara saker som jag nästan glömt av hur det känns. Tack för att jag får rida henne Evelin !

 

 

Nu på kvällen har jag och Tompa fixat lite nya stolp i Dennis hage. Skönt att ha det gjort innan det fryser till.

Nu ska jag hänga i soffan resten av kvällen. Imorgon är det jobb 7.15-17.

God natt.