Sen Sunnie blev skadad så har allt med hästar vart väldigt osäkert för mig. Jag har inte haft samma motivation till hästar, eller stallet över huvudtaget, och mina mål inom ridningen har ändrats för varje timma som gått. 

Ena stunden har jag vart jättetaggad på att komma ut och tävla igen, att ha något att träna för och ha en drivkraft att gå ut i stallet varje dag. Att rida så många hästar jag bara hinner med och får lov att rida för att utveckla min ridning. Andra stunden vill jaga bara lägga ner allt som har med ridning och göra och bara sitta i hagen och kolla när Sunnie betar.

 

Ridningen blir inte den samma när det inte är Sunnie jag sitter på, så är det bara. Sunnie är min själsfrände och min allra bästa vän. Vi har lärt varandra allt vi kan, i och med att hon var min första storhäst och jag red in henne. Några utav mina lyckligaste stunder i livet har jag spenderat vid Sunnies sida eller på hennes rygg. Självklart försvann inte allt det när hon slutade ridas men det har förändrats, på något vis.

Jag har svårt att ens pyssla om eller klappa Sunnie vissa dagar för att det svider så i hjärtat. Hon har ju egentligen så himla mycket mer att ge och hon vill verkligen, det ser jag i hennes ögon ! Livet är så orättvist..

 

Men så idag när jag skrittade Tessie genom samhället så kände jag en känsla jag inte känt på länge. Det gick som ett rus genom hela kroppen och jag kände mig bara så genuint glad över att få sitta på hästryggen, även om det inte var Sunnies rygg jag satt på. Hela ridturen satt jag med ett leende på läpparna och när Tessie gjorde ett av sina sidohopp för att hon blev rädd för gud vet vad så skrattade jag högt rätt ut. 

Äntligen har jag fått besök av min ridglädje igen ! Jag vet inte om den är här för att stanna men åh vad härligt att få känna av den igen. Tack för det, Tessie !