Att komma hem till ett kolsvart hus utan sin själsfrände svider i hjärtat. Har jag sovit dåligt dom här tre nätterna så kan det inte jämföras med hur jag kommer sova inatt. Jag hatarhatarHATAR att sova själv. 

 

Jag fick tvinga mig själv med all krafft jag hade för att kunna åka ifrån Tompa på sjukhuset. Att jag sen gick vilse i sjukhusets långa mörka korridorer utan en aning om vart varken upp eller ner var och med tårarna rinnandes så att jag heller knappt kunde se något gjorde ju inte saken bättre.

 

Men det kommer bli bra och förhoppningsvis får Tompa komma hem imorgon. Jag bara hatar dessa besökstider på sjukhus och hade jag kunnat så hade jag stannat kvar hela natten.

Men jag får i alla fall sova i min egna säng i mitt egna rum. Stackars Tompa som ligger i en obekväm sjukhussäng och delar rum med minst två andra. Det är absolut inte mig det är synd om i detta läget. Även om jag känner mig väldigt ynklig.