Nu har jag några minuter över och jag tänkte försöka få ner mina känslor om flytten och om hästarna just nu i ord. Lättare sagt än gjort.

 

Ni vet ju vid det här laget hur jag är med förändringar, mitt huvud och min kropp ballar ur fullständigt. Under denna flytten har jag ändå lyckats hålla ihop allt och hållt mig fokuserad hela tiden. Jag har inte velat stanna upp och känna efter i rädsla för att kortsluta mig själv. Nu när det börjar lugna ner sig och jag kan slappna av mer så känner jag att jag går på högvarv och vill analysera alltalltallt, vilket jag inte tillåter mig att göra än. Jag själv måste bli stabilare och mer säker på allt som rör flytten innan det är psykiskt säkert för mig att tänka och känna för mycket. Har jag någon gång nämnt att jag är knäpp ? ;)

Det är otroligt tråkigt då jag inte låter mig själv känna någonting just nu, inte ens lycka över denna mysiga lilla gården med hästarna precis utanför dörren. Jag vet bara hur jag "borde" känna men jag har inte låtit mig känna det själv än. 

 

Jaja, till hästarna då. Jag sitter i en lite jobbig sits just nu. Platina kan inte gå själv i hagen och det kan knappt Sunnie heller. Det försvårar såklart ridningen väldigt mycket. Jag kan rida i hagen men på dom flesta ställena är det alldeles för ojämt för mer än skritt. Jag har eventuellt hästar som jag kan låna men jag letar i första hand efter en saluhäst/långtidsfoder som mamma kan ta över i höst. Det ger mig lite panik att känna hur hästarna tappar mer och mer för varje dag som går och känna att allt slit vi har lagt ner denna våren bara rinner ut i sanden just nu.

Jag har inget färdigt stall, vilket såklart känns väldigt stressande. Jag vet inte hur folk klarar av att köra iväg hästarna till betet utan att ha någonstans att ställa in dom för att göra i ordning för ridtur eller bara när vädret är kasst. Hovslagaren ska komma ut snart och jag måste lyckas fjäska till mig ett utrymme i maskinhallen så att han får sko på plant underlag. 

Och så till det värsta som gnager i mig dag ut och dag in. Sunnie har spatt och jag har fått tips av veterinären att undvika klättring då det kan vara dåligt för hennes haser. Hagen som hästarna går i just nu är kuperad med mycket backar och likadant är det med ridvägarna häromkring. Tänk om inte Sunnie håller för det här stället ? Hon som har blivit så otroligt fin att rida det sista, tänk om vi hamnar på ruta ett med vila igen. Jag vågar knappt tänka tanken.

 

Jag försöker tänka positivt. Snart kommer jag ha en sällskapshäst och stallet kommer stå färdigt i höst. Sunnie kommer få ta det lugnt nu i början för att ställa om sin kropp till det nya underlaget. Och tills vidare så får jag helt enkelt rida med handhäst för att hålla igång hästarna någorlunda. 

Allt kommer att lösa sig till slut. Jag måste bara få bryta ihop för att kunna komma igen ännu starkare !