På tisdag är det dags. På tisdag, den 4e oktober, ska Sunnie till Husaby. Efter nästan två år utan klinikbesök så är nu Sunnie halt igen.

 

När hon först blev diagnostiserad med spatt så trodde jag att det var det. Jag trodde inte att hon skulle gå att rida mer och bara skulle få gå och skrota i hagen. 

Det visade sig att hon, efter några behandlingar och lite vila, ändå blev fräsch och gick att rida. Och denna vintern/våren har jag ridit henne mer än vad jag från början trodde var möjligt.

 

Men mycket vill ha mer. Jag nöjde mig inte med att rida lite skritt, trav och galopp och att vi till och med kunde tävla. Nej, jag var tvungen att pressa henne ännu mer så att hon till slut blev halt igen. Sen om det var helt mitt fel eller om den nya hagen också spelade in, det kan jag inte svara på.

 

Nu står vi här, inför ännu ett Husabybesök, och det slog mig igår; jag är rädd. Jag är livrädd. Jag har jobbat och slitit för att undvika att tänka på det men nu har verkligheten kommit ikapp mig. Så halt som Sunnie var för några veckor sen var hon inte när jag åkte in med henne första gången. Jag kan inte ens ana vad vår veterinär kommer ge mig för besked denna gången. Jag ska inte ta ut något i förskott, varken positivt eller negativt, men tankarna går ju runt hela tiden.

 

Sunnie är min bästa vän i hela världen och har vart det sen jag köpte henne för 10 år sen. Jag är självisk men jag vill verkligen inte förlora henne. Hon är den största byggstenen i mitt liv och utan henne kolapsar jag ❤