Jag har kommit in i en deppig period igen. Det var evigheter sen jag kände såhär, så länge sen att jag knappt kommer ihåg sist gång. Det har nog kommit smygandes utan att jag har märkt det. För jag har ju faktiskt blivit bättre på att tänka positivt och att blicka framåt. 

 

Men jag vet precis vad som orsakar det denna gång. Så skönt att man vid 27års ålder äntligen kommit på hur man fungerar, haha !

Det har vart en intensiv vår med få men stora saker/event.

Allt fölvakande och planerande inför fölningen.

3års och alla förberedelser som hör till.

Mamma och Johans bröllop där jag var toastmaster.

 

Nu står jag här, i juli månad, och allt är bara över. Allt har som tur är gått bra men nu känns det såklart tomt. Jag har dessutom ingen egen häst att rida och då brukar jag känna mig rastlös och handfallen. 

Om bara några få veckor ska jag köra Modified Run och bilen är inte klar och vi vet inte säkert om den kommer bli klar. Det hjälper inte ångesten direkt.

 

Förhoppningsvis blir det inget långvarigt, jag är inte van att känna såhär längre så jag vet inte hur jag ska hantera det. Som tur är har jag bara en veckas jobb kvar innan det är dags för semester, det känns som att den är extra välbehövlig i år.