Då var det officiellt. Tompa har idag (eller i söndags om du frågar honom) lämnat mig. Efter 11 år tillsammans ska jag nu helt plötsligt stå på egna ben. Det är både otroligt skrämmande samtidigt som det är lite pirrigt. Om det är negativt eller positivt pirrigt har jag inte lyckats lista ut än.

 

Jag har många känslor just nu. Störst är nog en känsla av hopplöshet och besvikelse. Jag har haft 11 underbara fantastiska år med min bästa vän och hade jag fått bestämma hade vi haft minst 30 år till tillsammans. Men man får tyvärr inte bestämma allt här i världen, och just gällande detta var jag maktlös. Ångrar inte en enda sekund av dessa 11 år men känner också nedstämdhet över att allt skulle sluta såhär. Irriterad över att inte kunna få min röst hörd ordentligt och sårad av att inte ha blivit rättvist behandlad dom senaste dagarna.

 

Jag är samtidigt arg och beslutsam. Två väldigt bra egenskaper så länge man kan tygla dom. Jag hoppas att jag ska lära mig det, så kommer jag kunna börja klättra uppåt igen. Allt kommer bli okej, även om det inte känns så just nu när jag ligger på botten och sprattlar. Men jag vet det. På vilket sätt det blir okej får framtiden utvisa, helt enkelt.

 

Tack för dessa 11 åren. Jag älskar dig från djupet av mitt hjärta och kommer göra det en lång tid framöver, om inte för alltid.